Efter en heldag inne i stan sitter jag nu hemma och latar mig framför datorn. Det är sjukt hur mycket tröttare kroppen blir när man är gravid. Jag hann i alla fall med ett positivt möte och träffade sedan upp Mathilda för lite shopping och fika. Bilder kommer imorgon! Hittade en potentiell storfavorit som jag tror att jag kommer att bära mycket i vår. Finns så mycket fint i butikerna just nu.

 

Tröttnar aldrig på den här låten. Världens bästa band, alla kategorier. Och Gwen Stefani ska vi inte ens tala om, får magont när jag ser hur välbevarad den kvinnan är. She's one hot mama. Vore dessutom kul om hon och bandet kunde bestämma sig för att svänga förbi Sverige snart.

Denna bruden är så fantastiskt snygg. Hon är en av de där som i princip ser bra ut i allt och jag kan inte låta bli att bli inspirerad av henne varje gång det dyker upp ett nytt blogginlägg. Sincerely, Jules heter hennes blogg - check her out! Du kommer inte att bli besviken.

Många undrar när jag märkte att jag var gravid. När jag fick ett + på stickan var jag i vecka 15-16. Och hade inte alls anat att jag var gravid förrän mensen uteblev. Jag hade alltså mens, eller så kallade blödningar trots att jag var gravid! Eftersom jag varken hade mage eller känt av några symtom slog aldrig tanken mig att det kanske låg någon och växte i min mage. Nu så här i efterhand kan jag ju se att saker som hände med min kropp under de där 4 månaderna faktiskt var symtom. Men det var absolut inget jag ens funderade över då.

 

Jag har lyckligtvis sluppit illamående och jag har inte kräkts en enda gång. Däremot hade jag en otroligt orolig och dålig mage. Jag har alltid haft en känslig mage så jag hade självklart 100 förklaringar till varför jag under någon vecka i princip sket vatten. Och att jag grät mer hejdlöst än vanligt och pendlade i humör var inget jag såg som något konstigt - jag är ju både känslig och född med hett temperament. Nu, efter många timmar på Google inser jag att detta kan vara tecken på graviditet. Men jag tänkte aldrig i de banorna.

 

Andra som varit gravida har kanske upplevt att de fått springa och kräkas i tid och otid. Inte jag. Jag upplevde istället något av det värsta jag har fått genomlida under mina år.. Efter att ha ätit min favoritsallad på Fåtöljen satt jag tillsammans med Peter på tåget hem. Under tågresan börjar jag få ett fruktansvärt magknip och jag har extremt svårt att slappna av och det går knappt att andas. Efter ett tag går det här magknipet över till att det börjar bubbla något så extremt i min mage och när vi står och väntar på bussen som ska ta oss hem känner jag det värsta tänkbara: Jag är akut bajsnödig. Och jag måste bajsa. Nu.

 

Men vad ska jag göra? Biter ihop och kliver på bussen. Tänker att jag borde klara mig hem i alla fall. Så fort bussen börjar rulla inser jag att jag inte alls kommer att kunna hålla igen hela vägen hem. Och i ren panik sitter jag och fullkomligt kniper igen för att inte bajsa ner mig. Övervägde till och med att be busschauffören stanna så att jag kunde kasta mig av och sätta mig efter vägen.

 

Jag satt och knep igen samtidigt som jag försökte hålla bort tårarna hela vägen hem. Jag kan med att kräkas i en papperskorg på bussen - men jag bajsar fan inte på mig. Och efter att ha sprungit sista biten hem kan ingen ha varit lyckligare än jag när jag fick sätta mig ner på toaletten. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle skita på mig på en fullproppad buss. Graviditetstecken? Ja! Under den här perioden fick jag knappt behålla något jag ätit under en längre tid. Men just denna dag var det lite värre än alla andra dagar.

Nyss hemkommen efter en date-night med min P. Är det något vi fortfarande är duktiga på så är det att göra saker tillsammans. Även om vi kan njuta av att vara hemma och kolla på film så föredrar vi alltid att hitta på något. Åkte in till stan och mötte upp honom efter jobbet och efter en lång stund på Fåtöljen tog vi oss till Fotografiska. Fick äntligen se David LaChapelles utställning. En fotograf (och i mina ögon konstnär) som jag beundrat länge. Och jag hyser definitivt inte mindre respekt för den mannen efter den här dagen. Herregud vilken tid han lägger ner på att skapa sina bilder! Har ni tid nu i veckan tycker jag defintivt att ni ska ta er dit, då utställningen plockas ner efter söndag. Så värt det.

Jag har sedan tidigare varit fast besluten att komma i form efter graviditeten. Men vad är det som säger att jag inte kan göra det redan nu? Visst, jag kommer att få köra en lugn start eftersom jag måste utesluta vissa grejer och jag vet ju med mig att orken och smidigheten inte riktigt finns där. Men det går ju alltid att börja någonstans - och det kommer ju att göra det så mycket lättare efter!

 

Det är av två anledningar jag vill komma i form:

 

1. Jag är trött på att känna att min kropp är lös, men jag gör ändå ingenting åt det

2. Jag vill vara en mamma som orkar (detta är faktiskt prio ett för mig)

 

Det ligger absolut inte i mitt intresse att bli ett hälsofreak, men jag vill helt enkelt orka mer! För är det något jag stör mig så mycket på så är det soffpotatis-föräldrar. Jag vill känna mig stark och energisk och träning är en stor del i det. Ska ägna kvällen åt att leta upp bra övningar etc så att jag kan lägga upp ett schema.