Många undrar när jag märkte att jag var gravid. När jag fick ett + på stickan var jag i vecka 15-16. Och hade inte alls anat att jag var gravid förrän mensen uteblev. Jag hade alltså mens, eller så kallade blödningar trots att jag var gravid! Eftersom jag varken hade mage eller känt av några symtom slog aldrig tanken mig att det kanske låg någon och växte i min mage. Nu så här i efterhand kan jag ju se att saker som hände med min kropp under de där 4 månaderna faktiskt var symtom. Men det var absolut inget jag ens funderade över då.

 

Jag har lyckligtvis sluppit illamående och jag har inte kräkts en enda gång. Däremot hade jag en otroligt orolig och dålig mage. Jag har alltid haft en känslig mage så jag hade självklart 100 förklaringar till varför jag under någon vecka i princip sket vatten. Och att jag grät mer hejdlöst än vanligt och pendlade i humör var inget jag såg som något konstigt - jag är ju både känslig och född med hett temperament. Nu, efter många timmar på Google inser jag att detta kan vara tecken på graviditet. Men jag tänkte aldrig i de banorna.

 

Andra som varit gravida har kanske upplevt att de fått springa och kräkas i tid och otid. Inte jag. Jag upplevde istället något av det värsta jag har fått genomlida under mina år.. Efter att ha ätit min favoritsallad på Fåtöljen satt jag tillsammans med Peter på tåget hem. Under tågresan börjar jag få ett fruktansvärt magknip och jag har extremt svårt att slappna av och det går knappt att andas. Efter ett tag går det här magknipet över till att det börjar bubbla något så extremt i min mage och när vi står och väntar på bussen som ska ta oss hem känner jag det värsta tänkbara: Jag är akut bajsnödig. Och jag måste bajsa. Nu.

 

Men vad ska jag göra? Biter ihop och kliver på bussen. Tänker att jag borde klara mig hem i alla fall. Så fort bussen börjar rulla inser jag att jag inte alls kommer att kunna hålla igen hela vägen hem. Och i ren panik sitter jag och fullkomligt kniper igen för att inte bajsa ner mig. Övervägde till och med att be busschauffören stanna så att jag kunde kasta mig av och sätta mig efter vägen.

 

Jag satt och knep igen samtidigt som jag försökte hålla bort tårarna hela vägen hem. Jag kan med att kräkas i en papperskorg på bussen - men jag bajsar fan inte på mig. Och efter att ha sprungit sista biten hem kan ingen ha varit lyckligare än jag när jag fick sätta mig ner på toaletten. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle skita på mig på en fullproppad buss. Graviditetstecken? Ja! Under den här perioden fick jag knappt behålla något jag ätit under en längre tid. Men just denna dag var det lite värre än alla andra dagar.