För att läsa förlossningsberättelse del 1, klicka här.

 

Vid 00:15, den 8 maj, vaknade jag av att det gjorde lite ont i magen. Kände av små sammandragningar. För att inte väcka den andra tjejen som låg på rummet gick jag ut för att hitta en barnmorska (hade blivit ombedd att säga till så fort jag kände av något). Förklarade att jag kände av sammandragningar men blev bara ombedd att lägga mig och vila igen. Fick två värktabletter och somnade sen om. Vid 2-tiden vaknade jag igen av att jag hade tydliga sammandragningar som faktiskt började göra ont på riktigt. Tänkte att det är väl nu det sätter igång, det är väl så här de "lätta" värkarna känns. Så jag härdade ut och vände bara på mig i sängen varje gång jag kände av något. Började titta på klockan varje gång och ganska snart upptäckte jag att värkarna kom med 10 minuters mellanrum. Låg trots detta kvar i sängen och kved ett bra tag. Klev sen upp för att gå på toaletten men efter att en ordentlig värk som nästan fick mina ben att vika sig slagit till drog jag i "nödsnöret". Barnmorskan var snabbt på plats och ville ta CTG-kurva.

 

Nu var klockan strax innan fyra på morgonen och vid varje värk trodde jag att jag skulle dö. Att ligga på plats i sängen var inte det lättaste och jag ville helt ärligt talat bara kasta mig ur den och slänga mig på golvet. Efter en undersökning visade det sig att jag var öppen 7-8 cm. Fick en chock och tänkte 'hur fan hände det här?!'. Från att knappt ha känt något alls hade jag på några få timmar blivit redo för förlossning.. Ringde Peter och nästan skrek i telefonen att han måste komma nu, för det är dags.

 

Fick avgöra själv om jag ville gå eller åka rullstol över till förlossningen. Men bestämde mig för att gå då jag ville ha lite kontroll. Detta är jag nu otroligt glad över att jag valde att göra, för det gjorde att minis huvud åkte ner. Gick och höll en barnmorska i handen och stapplade över till förlossningen samtidigt som jag nynnade högt för mig själv. Försökte fokusera på något annat än hur djävulskt ont jag hade. Väl inne i förlossningssalen lutade jag mig mot sängen och vaggade fram och tillbaka samtidigt som de började förbereda. Helt plötsligt kände jag ett enormt tryck neråt och skrek högt: 'fy fan, nu kommer hon!'. Fick hjälp att komma upp på sängen och lades sedan till rätta. Värkarna kom nu extremt tätt och jag frågade vad det fanns för möjlighet till bedövning. Men eftersom hon redan var på väg skulle vi inte hinna med något sådant. Jag fick helt enkelt nöja mig med lustgas. Och tro mig, den höll jag väldigt hårt i.

 

Strax efter halv 5 kom Peter inspringades. Hade inte haft en tanke på att han inte var där - men när han väl kom var det en otrolig lättnad. Han försökte hålla mig i handen men jag slet loss min hand snabbt. Kände inte alls för att hålla någon i handen just då. Pumpade i mig lustgas vid varje värk och även Peter fick testa på! Efter ett tag blev jag ombedd att sluta med lustgasen och istället börja krysta när jag kände av en värk. Det var nu dags för krystvärkarna. Laddade för fullt med lustgas och tog bort den när jag kände att det var på gång. Krystade och trodde helt ärligt talat att jag skulle bajsa på mig. Skrek 'jag kommer bajsa på mig!!' men fick snabbt ett svar att jag inte skulle bry mig om det, att det var fritt fram att bajsa om jag nu behövde det. Då var det bara att släppa alla hämningar och sluta noja. Lyckades dock hålla tätt - vad jag vet i alla fall!

Fick testa att ligga på sidan då jag fick otroligt ont i ryggen men det kändes inte alls bekvämt. Så istället hamnade jag på rygg igen och sög i mig så pass mycket lustgas att min rygg domnade. Efter en stund kom en doktor in för att kolla att mini mådde bra och skulle klara att komma ut utan hjälp. Men allt såg bra ut och nu var det dags att på allvar krysta ut henne. Blev ombedd att ta i så mycket jag kunde. Och fortsatte så här tills huvudet började titta ut. När jag då fick höra att jag skulle ta i mer än jag redan gjorde blev jag förbannad. Jag tog ju redan i så mycket det bara gick! Men med Peter som hjälpte till att trycka mig framåt vid varje krystvärk och orden om att jag inte tog i tillräckligt ekandes i huvudet krystade jag så hårt att jag trodde att jag skulle spricka och bajsa på mig samtidigt. Bestämde mig för att nu är det fan dags, nu ska hon ut för jag orkar inte med det här mer. Tog i för kung och fosterland och ut kom hon, klockan 06:00. Vår Tuva-Li Michaela Savanna Gedeborg, efter en förlossning som från och med att jag kommit in på rummet tagit 1 timme och 30 minuter. Hade fått höra innan att jag eventuellt inte skulle få hålla henne, utan att Peter kanske skulle få gå iväg med henne. Men eftersom hon var tillräckligt stor och alert fick jag henne på mitt bröst. Och det var då tårarna kom. Ville bara krama om henne och aldrig släppa taget. Den känslan glömmer jag aldrig. När jag såg henne komma ut och när jag fick henne på mitt bröst. Alldeles kladdig och perfekt. Något som verkligen inte går att beskriva utan måste upplevas.

 

Efter att Peter klippt navelsträngen skulle vi bara vänta på moderkakan. Men den tog sådan tid på sig att jag behövde lite hjälp att få ut den. Och fy, vilken obehaglig känsla det var när den letade sig ut. Jag hade redan gjort klart för dem att jag verkligen ville se moderkakan. Många tycker nog att det är äckligt, men både jag och Peter ville ändå se hur den såg ut! Den lyckades även hamna på bild, så om ni vill se min moderkaka, hojta (skämt)!

 

Jag slutade inte blöda och behövde därför bli undersökt för att se vart blodet kom ifrån. Jag kan säga att jag upplever hellre 100 förlossningar än den vidriga smärta jag kände när de började rota runt i mig för att hitta blödningen. Låg med Tuva-Li på bröstet samtidigt som jag sög i mig lustgas och höll Peter i handen. De tröck hårt på magen för att se om det fortfarande blödde och herre min skapare vad ont det gjorde! Jag glömde ganska snabbt hur ont förlossningen gjort för det här var värre. Hade fått en reva på livmodern, men den åtgärdades ganska snabbt. Precis när jag var på väg att börja gråta var det äntligen över och jag hade nu slutat blöda. Blev sydd med ett stygn och fick sen äntligen pusta ut. Efter att de gjort några kontroller på mini fick vi in en bricka med fika och blev lämnade ifred. Äntligen hade vi henne här! Vårt fina mirakel.

 

Förlossningen är verkligen det största jag varit med om. Och att bli mamma slår allt annat. Det är sant så som alla andra säger - man har ingen som helst aningen förrän man är med om det själv!