Tänkte att jag skulle bjuda på en förlossningsberättelse, både för att jag vet att ni är intresserade av det samt att det är kul för egen del att kunna titta tillbaka på det. Delar upp den i två delar eftersom den i princip skedde i två steg.

Vi hade alltså BF den 13 juni och jag hade absolut inte känt av några sammandragningar och förvärkar. På sin höjd lite molande mensvärk vid 2 tillfällen tidigare. Men vid 3-tiden på natten/morgonen den 7 maj vaknade jag av det kändes som att något var på väg ut ur de nedre regionerna. Blev helt plötsligt väldigt blött i trosorna och jag reste mig upp för att gå till toaletten och titta. I samma sekund som jag reste mig upp började det rinna längs med benen. I ren panik ropade jag på Peter för att få honom att vakna samtidigt som jag tände sänglampan. Såg då att det var en blodblandad vätska som rann längs med benen och bildade en pöl på golvet. Började hyperventilera och fick panik - min första tanke var inte att vattnet hade gått utan att det var något allvarligt som hade hänt.

Peter ringde förlossningen men eftersom de ställde så många frågor fick jag ta över samtalet. Samtidigt som jag pratade i telefon började det att rinna betydligt mer vatten (jag förstod fortfarande inte att vattnet hade gått och personen jag pratade med i telefon nämnde aldrig detta heller). Hon bad mig att sätta in ett trosskydd och komma in till förlossningen. Att endast ett trosskydd skulle räcka för att suga upp allt vatten som rann ur mig var dömt att misslyckas. För det tog verkligen aldrig slut. Peter började rota fram kläder till oss båda samtidigt som jag stod och rullade papper efter papper runt handen. Men de blev genomblöta på två sekunder och efter att en halv rulle förbrukats fick Peter hämta en handduk som jag kunde hålla som skydd. Fick på mig en klänning och tröck sedan en handduk mellan benen samtidigt som jag tog med mig en annan att sitta på i taxin på väg till sjukhuset. Det enda jag fick med mig var min plånbok.. Tänkte att jag skulle bli hemskickad igen efter en undersökning.

 

Väl inne på förlossningen tog de CTG-kurva samtidigt som jag blev gynundersökt. Fick då veta att det var vattnet som hade gått och att ett värkarbete förmodligen skulle starta inom snar framtid. Men jag var inte ens öppen 1 cm och trodde då att vi skulle få åka hem igen och vänta ut värkarna. Började planera allt jag skulle hinna med under dagen och att vi skulle packa förlossningsväskan. Men så blev det inte alls. En läkare förklarade för mig att om bebisen inte valde att komma av sig själv inom 2 dygn skulle jag bli igångsatt - annars riskerade jag eller bebisen att åka på någon form av infektion. Och eftersom Södertälje sjukhus inte har någon Neonatalavdelning (avdelning för tidigt födda, prematur-bebisar) så jag skulle nu inte få föda i Södertälje.

 

Här gick allt väldigt fort och jag kan tycka nu i efterhand att läkaren som hade hand om mig var väldigt opedagogisk. Jag hängde inte alls med på vad som skulle hända och ingen förklarade ordentligt för mig. Eftersom jag har en tendens att få panik när jag inte har kontroll över situationer började jag nästan hyperventilera igen. Jag fick nu en plats på specialistmödravården på Huddinge sjukhus och blev transporterad dit i ambulans. Var första gången jag åkte ambulans, så nu kan man bocka av det på listan! Peter fick inte följa med utan blev istället ombedd att åka hem och packa det vi ville ha med till förlossningen/BB. Något som jag upplevde som extremt jobbigt. I sådana situationer när man inte riktigt vet vad som händer eller när bebisen har tänkt komma vill man inte bli ivägskickad till en annan stad, helt själv. Men jag bet ihop och skrev en lista i Peters mobil på allt jag ville att han skulle packa ner (för nej, jag hade ju inte ens fått med mig min egen mobil mitt i allt kaos). Var inte förrän i ambulansen på väg till Huddinge som jag lät tårarna strömma. Notera att vid den här tidpunkten var klockan runt 5-6 och vattnet hade fortfarande inte slutat rinna.

 

Framme på Huddinge sjukhus blev jag inlagd på deras specialistmödravårdsavdelning. Tilldelades en säng i ett dubbelrum där det redan låg en tjej och fick andra "kläder" att byta om till. Gick och la mig och vaknade några få timmar senare av att en barnmorska (som var helt fantastisk) kom in på rummet och ville ta CTG-kurva på mig. Allt såg bra ut och jag fick sedan låna telefon för att ringa Peter. Han var redan nere på stan för att handla det sista som behövdes och skulle dyka upp vid 13-tiden för att hålla mig sällskap under dagen. Fick i mig lite frukost och gick sedan och la mig igen.

 

När Peter kom fram vid 13 hade han även med sig Natalie som hade skjutsat dit honom. De hade med sig burk-cola (hallelujah-moment) och förlossningsväska. Tyckte just då att det kändes extremt tråkigt att inte ha fått packa själv - men vad skulle man göra? Efter att Natalie åkt hem försökte Peter och jag ägna dagen åt att roa oss, vilket absolut inte är lätt på en avdelning där det inte finns något att göra. Vi fick läsa igenom papper om igångsättning och fick även veta att om ett värkarbete inte satt igång snart skulle jag bli igångsatt på torsdagen eller fredagen. Tog CTG-kurva igen eftersom jag hade lite konstiga sammandragningar. Inget som gjorde ont, men de dök upp ofta. I samma sekund som jag blev kopplad la de av och allt såg jättebra ut. Eftersom jag inte börjat känna av några värkar åkte Peter hem vid 22-tiden. Vi bestämde att han skulle komma tillbaka tidigt på onsdag morgon ifall jag skulle börja känna av något. Drack varm choklad och gick sedan och la mig..