Igår gick jag in i vecka 27 och idag är det alltså 27 (26+1). 96 dagar kvar till BF. Jag tycker fortfarande inte att graviditeten är så jobbig. Hör så många som lider av både det ena och det andra men jag verkar än så länge ha blivit förskonad från det mesta!

 

I torsdags såg jag för första gången hennes rörelser på utsidan av magen och igår kväll lyckades även Peter få se. Otroligt häftig känsla. Att känna det på insidan är en helt annan sak än när man faktiskt ser det med egna ögon. Jag tycker det mesta med graviditeten är häftigt. Eller sjukt. Och det är också så jag vill att det ska kännas!  Jag tror att det är anledningen till att jag inte klagar så mycket. Visst, foglossning eller hemska krämpor ska man få vara öppen med men vissa klagar verkligen över allt.

 

Det är jobbigt att vara gravid, men det är också roligt. Och många jag läser om verkar fokusera på allt det dåliga och nästan lida av "tyck-synd-om-mig"-komplex. Med tanke på att jag antar att graviditeten bara är en fis i rymden i jämförelse med vad föräldraskapet innebär undrar jag om de kommer klaga dubbelt så mycket då?