Fick en fråga om vad det innebar att ligga på Neonatalen istället för BB och jag tänkte passa på att svara på den. Eftersom jag aldrig legat på BB kan jag inte jämföra, men jag kan berätta hur vår vistelse såg ut. På Huddinge Sjukhus, där Tuva-Li blev förlöst finns en av norra Europas modernaste Neo-avdelningar. Där hamnar nyfödda som behöver vård - oftast för tidigt födda. Under förlossningen blev vi informerade om att jag eventuellt inte skulle få upp vår lilla tjej på mitt bröst eftersom hon kanske skulle behöva vård på en gång. Men hon hade inte problem med andningen och mådde så pass bra att hon fick ligga kvar hos mig ♥ Efter en stund försvann dock Peter och två barnmorskor iväg för att träffa en barnläkare som skulle besluta vilken avdelning vi skulle ligga på. Han beslutade då att de ville hålla Tuva-Li under uppsikt och vi hamnade på Neonatalen. Vi fick ett familjerum som var otroligt fräscht.
Sen började allt. Under hela vår vistelse från onsdag morgon till lördag eftermiddag kändes det knappt som att vi fick en lugn stund. Till en början var det snack om att vi skulle få stanna minst en vecka - men vår kämpe repade sig snabbt och visade enbart friskhetstecken så vi fick komma hem tidigare. Först och främst kom personalen som jobbade det skiftet in och presenterade sig (så fortsatte det sedan - och tre gånger om dagen kom 2-3 nya personer in och presenterade sig för att tala om att de tog över). Jag tilldelades en barnmorska som skulle kolla hur jag mådde och hon var genast på mig om amningen. Jag fick en demonstration av hur den elektriska bröstpumpen fungerade, för enligt henne var det viktigt att jag fick igång mjölkproduktionen under det första dygnet. Annars var det i princip kört. Behöver jag säga att jag ville be henne dra åt helvete och lämna oss ifred? På grund av att Tuva-Li ännu inte riktigt förstod hur hon skulle suga samt att jag inte hade någon mjölk att ge henne fick hon istället koppmatas med ersättning. Var tredje timme. Denna procedur tyckte jag var extremt jobbig. För då skulle vi dessutom anteckna på ett papper hur mycket hon åt och om hon hade kissat/bajsat.
När Tuva-Li föddes upptäcktes något mycket ovanligt. Hon hade två tänder. Verkligen alla på avdelningen blev otroligt förvånade och så även vi. Trodde nog inte att en nyfödd kunde ha tänder. Men de satt löst och man oroade sig över att de eventuellt skulle kunna ramla av och då riskerade hon att svälja dem. En tandläkare(!) kallades dit för att dra ut tänderna och jag fick sitta och hålla i vår fina lilla skatt när han drog ut de båda tänderna. Fasen vad det gjorde ont i mammahjärtat ♥
Runt hennes arm eller fot hade vi en sladd kopplad som gick till en monitor där man kunde se hennes andningsfrekvens samt puls. Till en början var ljudet till denna monitor påslaget och varje gång hennes puls steg kraftigt började den tjuta. Efter ett dygn var det en barnmorska som kom med den briljanta idén att stänga av ljudet och jag kunde äntligen slappna av istället för att stirra mig blind på siffrorna den visade. Med jämna mellanrum gjordes undersökningar på henne och flera gånger om dagen räknade de andetag, tog tempen, kollade blodsocker och tittade bilirubinvärdet (det gulsoten mäts i). Eftersom vi fick träffa så många olika barnmorskor hade de alla olika syn på amning och hur snabbt man måste komma igång med den. Vissa hetsade verkligen och gav en nästan skuldkänslor när det inte gick så bra som man tänkt sig. En natt bröt jag till och med ihop - jag ville helt enkelt bara hem och amningen var egentligen det enda som höll oss kvar på avdelningen.
Men i takt med att jag fick igång mjölkproduktionen började en ny procedur. Först och främst skulle Tuva-Li nu få i sig min bröstmjölk. Så var tredje timme vägde vi henne, skrev ner vikten och sedan ammade jag. När jag sedan inte fick ut något mer vägde vi henne igen. Den viktökningen hon nu visade var alltså den mängden bröstmjölk hon fått i sig, vilket i början kunde vara så lite som 10-20 ml. Sedan skulle vi ge den mjölk jag hade utpumpad, vilket ungefär var 10-20 ml det också. Sedan skulle vi plussa ihop de mängderna mjölk för att sedan dra av det från ersättningen och koppmata henne med resterande. Exempelvis skulle hon bli matad med 50 ml, hade jag då ammat 10 ml och sedan gett henne 20 ml pumpad mjölk var vi alltså tvungna att ge henne 20 ml ersättning. OCH dokumentera allt detta på ett papper. Har nog aldrig varit så trött och snurrig i huvudet som under de fyra dagarna vi spenderade på Neo.
På lördagen kom, den bästa läkaren av de alla, Micke, in och frågade om vi var sugna på att åka hem. Vi vågade inte hoppas på att vi skulle få komma hem och han kunde inte heller lova något. Men han ringde efter en barnläkare som skulle göra en förhoppningsvis sista undersökning på henne och efter det skulle vi få ett utlåtande om hur läget såg ut. När undersökningen var klar fick vi det glädjande beskedet att vi fick åka hem ♥ Jag ville helt seriöst börja gråta, det enda jag tänkte på var att jag ville återgå till verkligheten, till vårt liv och komma in i egna rutiner. Och efter två timmar fick vi tillåtelse att lämna Huddinge Sjukhus. På söndagen, dagen efter var vi tillbaka för en absolut sista kontroll av blodsocker, vikt och bilirubinvärdet och eftersom allting såg superbra ut kunde vi med glädje åka hem igen.
Även om jag tyckte att det var en påfrestande upplevelse att ligga på Neonatalen så blev vi så otroligt bra omhändertagna och en stor del av personalen var verkligen fantastisk! ♥
