Fick en fråga om vad det innebar att ligga på Neonatalen istället för BB och jag tänkte passa på att svara på den. Eftersom jag aldrig legat på BB kan jag inte jämföra, men jag kan berätta hur vår vistelse såg ut. På Huddinge Sjukhus, där Tuva-Li blev förlöst finns en av norra Europas modernaste Neo-avdelningar. Där hamnar nyfödda som behöver vård - oftast för tidigt födda. Under förlossningen blev vi informerade om att jag eventuellt inte skulle få upp vår lilla tjej på mitt bröst eftersom hon kanske skulle behöva vård på en gång. Men hon hade inte problem med andningen och mådde så pass bra att hon fick ligga kvar hos mig ♥ Efter en stund försvann dock Peter och två barnmorskor iväg för att träffa en barnläkare som skulle besluta vilken avdelning vi skulle ligga på. Han beslutade då att de ville hålla Tuva-Li under uppsikt och vi hamnade på Neonatalen. Vi fick ett familjerum som var otroligt fräscht.

 

Sen började allt. Under hela vår vistelse från onsdag morgon till lördag eftermiddag kändes det knappt som att vi fick en lugn stund. Till en början var det snack om att vi skulle få stanna minst en vecka - men vår kämpe repade sig snabbt och visade enbart friskhetstecken så vi fick komma hem tidigare. Först och främst kom personalen som jobbade det skiftet in och presenterade sig (så fortsatte det sedan - och tre gånger om dagen kom 2-3 nya personer in och presenterade sig för att tala om att de tog över). Jag tilldelades en barnmorska som skulle kolla hur jag mådde och hon var genast på mig om amningen. Jag fick en demonstration av hur den elektriska bröstpumpen fungerade, för enligt henne var det viktigt att jag fick igång mjölkproduktionen under det första dygnet. Annars var det i princip kört. Behöver jag säga att jag ville be henne dra åt helvete och lämna oss ifred? På grund av att Tuva-Li ännu inte riktigt förstod hur hon skulle suga samt att jag inte hade någon mjölk att ge henne fick hon istället koppmatas med ersättning. Var tredje timme. Denna procedur tyckte jag var extremt jobbig. För då skulle vi dessutom anteckna på ett papper hur mycket hon åt och om hon hade kissat/bajsat.

 

När Tuva-Li föddes upptäcktes något mycket ovanligt. Hon hade två tänder. Verkligen alla på avdelningen blev otroligt förvånade och så även vi. Trodde nog inte att en nyfödd kunde ha tänder. Men de satt löst och man oroade sig över att de eventuellt skulle kunna ramla av och då riskerade hon att svälja dem. En tandläkare(!) kallades dit för att dra ut tänderna och jag fick sitta och hålla i vår fina lilla skatt när han drog ut de båda tänderna. Fasen vad det gjorde ont i mammahjärtat ♥

 

Runt hennes arm eller fot hade vi en sladd kopplad som gick till en monitor där man kunde se hennes andningsfrekvens samt puls. Till en början var ljudet till denna monitor påslaget och varje gång hennes puls steg kraftigt började den tjuta. Efter ett dygn var det en barnmorska som kom med den briljanta idén att stänga av ljudet och jag kunde äntligen slappna av istället för att stirra mig blind på siffrorna den visade. Med jämna mellanrum gjordes undersökningar på henne och flera gånger om dagen räknade de andetag, tog tempen, kollade blodsocker och tittade bilirubinvärdet (det gulsoten mäts i). Eftersom vi fick träffa så många olika barnmorskor hade de alla olika syn på amning och hur snabbt man måste komma igång med den. Vissa hetsade verkligen och gav en nästan skuldkänslor när det inte gick så bra som man tänkt sig. En natt bröt jag till och med ihop - jag ville helt enkelt bara hem och amningen var egentligen det enda som höll oss kvar på avdelningen.

 

 

Men i takt med att jag fick igång mjölkproduktionen började en ny procedur. Först och främst skulle Tuva-Li nu få i sig min bröstmjölk. Så var tredje timme vägde vi henne, skrev ner vikten och sedan ammade jag. När jag sedan inte fick ut något mer vägde vi henne igen. Den viktökningen hon nu visade var alltså den mängden bröstmjölk hon fått i sig, vilket i början kunde vara så lite som 10-20 ml. Sedan skulle vi ge den mjölk jag hade utpumpad, vilket ungefär var 10-20 ml det också. Sedan skulle vi plussa ihop de mängderna mjölk för att sedan dra av det från ersättningen och koppmata henne med resterande. Exempelvis skulle hon bli matad med 50 ml, hade jag då ammat 10 ml och sedan gett henne 20 ml pumpad mjölk var vi alltså tvungna att ge henne 20 ml ersättning. OCH dokumentera allt detta på ett papper. Har nog aldrig varit så trött och snurrig i huvudet som under de fyra dagarna vi spenderade på Neo.

 

På lördagen kom, den bästa läkaren av de alla, Micke, in och frågade om vi var sugna på att åka hem. Vi vågade inte hoppas på att vi skulle få komma hem och han kunde inte heller lova något. Men han ringde efter en barnläkare som skulle göra en förhoppningsvis sista undersökning på henne och efter det skulle vi få ett utlåtande om hur läget såg ut. När undersökningen var klar fick vi det glädjande beskedet att vi fick åka hem ♥ Jag ville helt seriöst börja gråta, det enda jag tänkte på var att jag ville återgå till verkligheten, till vårt liv och komma in i egna rutiner. Och efter två timmar fick vi tillåtelse att lämna Huddinge Sjukhus. På söndagen, dagen efter var vi tillbaka för en absolut sista kontroll av blodsocker, vikt och bilirubinvärdet och eftersom allting såg superbra ut kunde vi med glädje åka hem igen.

 

Även om jag tyckte att det var en påfrestande upplevelse att ligga på Neonatalen så blev vi så otroligt bra omhändertagna och en stor del av personalen var verkligen fantastisk! ♥

För att läsa förlossningsberättelse del 1, klicka här.

 

Vid 00:15, den 8 maj, vaknade jag av att det gjorde lite ont i magen. Kände av små sammandragningar. För att inte väcka den andra tjejen som låg på rummet gick jag ut för att hitta en barnmorska (hade blivit ombedd att säga till så fort jag kände av något). Förklarade att jag kände av sammandragningar men blev bara ombedd att lägga mig och vila igen. Fick två värktabletter och somnade sen om. Vid 2-tiden vaknade jag igen av att jag hade tydliga sammandragningar som faktiskt började göra ont på riktigt. Tänkte att det är väl nu det sätter igång, det är väl så här de "lätta" värkarna känns. Så jag härdade ut och vände bara på mig i sängen varje gång jag kände av något. Började titta på klockan varje gång och ganska snart upptäckte jag att värkarna kom med 10 minuters mellanrum. Låg trots detta kvar i sängen och kved ett bra tag. Klev sen upp för att gå på toaletten men efter att en ordentlig värk som nästan fick mina ben att vika sig slagit till drog jag i "nödsnöret". Barnmorskan var snabbt på plats och ville ta CTG-kurva.

 

Nu var klockan strax innan fyra på morgonen och vid varje värk trodde jag att jag skulle dö. Att ligga på plats i sängen var inte det lättaste och jag ville helt ärligt talat bara kasta mig ur den och slänga mig på golvet. Efter en undersökning visade det sig att jag var öppen 7-8 cm. Fick en chock och tänkte 'hur fan hände det här?!'. Från att knappt ha känt något alls hade jag på några få timmar blivit redo för förlossning.. Ringde Peter och nästan skrek i telefonen att han måste komma nu, för det är dags.

 

Fick avgöra själv om jag ville gå eller åka rullstol över till förlossningen. Men bestämde mig för att gå då jag ville ha lite kontroll. Detta är jag nu otroligt glad över att jag valde att göra, för det gjorde att minis huvud åkte ner. Gick och höll en barnmorska i handen och stapplade över till förlossningen samtidigt som jag nynnade högt för mig själv. Försökte fokusera på något annat än hur djävulskt ont jag hade. Väl inne i förlossningssalen lutade jag mig mot sängen och vaggade fram och tillbaka samtidigt som de började förbereda. Helt plötsligt kände jag ett enormt tryck neråt och skrek högt: 'fy fan, nu kommer hon!'. Fick hjälp att komma upp på sängen och lades sedan till rätta. Värkarna kom nu extremt tätt och jag frågade vad det fanns för möjlighet till bedövning. Men eftersom hon redan var på väg skulle vi inte hinna med något sådant. Jag fick helt enkelt nöja mig med lustgas. Och tro mig, den höll jag väldigt hårt i.

 

Strax efter halv 5 kom Peter inspringades. Hade inte haft en tanke på att han inte var där - men när han väl kom var det en otrolig lättnad. Han försökte hålla mig i handen men jag slet loss min hand snabbt. Kände inte alls för att hålla någon i handen just då. Pumpade i mig lustgas vid varje värk och även Peter fick testa på! Efter ett tag blev jag ombedd att sluta med lustgasen och istället börja krysta när jag kände av en värk. Det var nu dags för krystvärkarna. Laddade för fullt med lustgas och tog bort den när jag kände att det var på gång. Krystade och trodde helt ärligt talat att jag skulle bajsa på mig. Skrek 'jag kommer bajsa på mig!!' men fick snabbt ett svar att jag inte skulle bry mig om det, att det var fritt fram att bajsa om jag nu behövde det. Då var det bara att släppa alla hämningar och sluta noja. Lyckades dock hålla tätt - vad jag vet i alla fall!

Fick testa att ligga på sidan då jag fick otroligt ont i ryggen men det kändes inte alls bekvämt. Så istället hamnade jag på rygg igen och sög i mig så pass mycket lustgas att min rygg domnade. Efter en stund kom en doktor in för att kolla att mini mådde bra och skulle klara att komma ut utan hjälp. Men allt såg bra ut och nu var det dags att på allvar krysta ut henne. Blev ombedd att ta i så mycket jag kunde. Och fortsatte så här tills huvudet började titta ut. När jag då fick höra att jag skulle ta i mer än jag redan gjorde blev jag förbannad. Jag tog ju redan i så mycket det bara gick! Men med Peter som hjälpte till att trycka mig framåt vid varje krystvärk och orden om att jag inte tog i tillräckligt ekandes i huvudet krystade jag så hårt att jag trodde att jag skulle spricka och bajsa på mig samtidigt. Bestämde mig för att nu är det fan dags, nu ska hon ut för jag orkar inte med det här mer. Tog i för kung och fosterland och ut kom hon, klockan 06:00. Vår Tuva-Li Michaela Savanna Gedeborg, efter en förlossning som från och med att jag kommit in på rummet tagit 1 timme och 30 minuter. Hade fått höra innan att jag eventuellt inte skulle få hålla henne, utan att Peter kanske skulle få gå iväg med henne. Men eftersom hon var tillräckligt stor och alert fick jag henne på mitt bröst. Och det var då tårarna kom. Ville bara krama om henne och aldrig släppa taget. Den känslan glömmer jag aldrig. När jag såg henne komma ut och när jag fick henne på mitt bröst. Alldeles kladdig och perfekt. Något som verkligen inte går att beskriva utan måste upplevas.

 

Efter att Peter klippt navelsträngen skulle vi bara vänta på moderkakan. Men den tog sådan tid på sig att jag behövde lite hjälp att få ut den. Och fy, vilken obehaglig känsla det var när den letade sig ut. Jag hade redan gjort klart för dem att jag verkligen ville se moderkakan. Många tycker nog att det är äckligt, men både jag och Peter ville ändå se hur den såg ut! Den lyckades även hamna på bild, så om ni vill se min moderkaka, hojta (skämt)!

 

Jag slutade inte blöda och behövde därför bli undersökt för att se vart blodet kom ifrån. Jag kan säga att jag upplever hellre 100 förlossningar än den vidriga smärta jag kände när de började rota runt i mig för att hitta blödningen. Låg med Tuva-Li på bröstet samtidigt som jag sög i mig lustgas och höll Peter i handen. De tröck hårt på magen för att se om det fortfarande blödde och herre min skapare vad ont det gjorde! Jag glömde ganska snabbt hur ont förlossningen gjort för det här var värre. Hade fått en reva på livmodern, men den åtgärdades ganska snabbt. Precis när jag var på väg att börja gråta var det äntligen över och jag hade nu slutat blöda. Blev sydd med ett stygn och fick sen äntligen pusta ut. Efter att de gjort några kontroller på mini fick vi in en bricka med fika och blev lämnade ifred. Äntligen hade vi henne här! Vårt fina mirakel.

 

Förlossningen är verkligen det största jag varit med om. Och att bli mamma slår allt annat. Det är sant så som alla andra säger - man har ingen som helst aningen förrän man är med om det själv!

Tänkte att jag skulle bjuda på en förlossningsberättelse, både för att jag vet att ni är intresserade av det samt att det är kul för egen del att kunna titta tillbaka på det. Delar upp den i två delar eftersom den i princip skedde i två steg.

Vi hade alltså BF den 13 juni och jag hade absolut inte känt av några sammandragningar och förvärkar. På sin höjd lite molande mensvärk vid 2 tillfällen tidigare. Men vid 3-tiden på natten/morgonen den 7 maj vaknade jag av det kändes som att något var på väg ut ur de nedre regionerna. Blev helt plötsligt väldigt blött i trosorna och jag reste mig upp för att gå till toaletten och titta. I samma sekund som jag reste mig upp började det rinna längs med benen. I ren panik ropade jag på Peter för att få honom att vakna samtidigt som jag tände sänglampan. Såg då att det var en blodblandad vätska som rann längs med benen och bildade en pöl på golvet. Började hyperventilera och fick panik - min första tanke var inte att vattnet hade gått utan att det var något allvarligt som hade hänt.

Peter ringde förlossningen men eftersom de ställde så många frågor fick jag ta över samtalet. Samtidigt som jag pratade i telefon började det att rinna betydligt mer vatten (jag förstod fortfarande inte att vattnet hade gått och personen jag pratade med i telefon nämnde aldrig detta heller). Hon bad mig att sätta in ett trosskydd och komma in till förlossningen. Att endast ett trosskydd skulle räcka för att suga upp allt vatten som rann ur mig var dömt att misslyckas. För det tog verkligen aldrig slut. Peter började rota fram kläder till oss båda samtidigt som jag stod och rullade papper efter papper runt handen. Men de blev genomblöta på två sekunder och efter att en halv rulle förbrukats fick Peter hämta en handduk som jag kunde hålla som skydd. Fick på mig en klänning och tröck sedan en handduk mellan benen samtidigt som jag tog med mig en annan att sitta på i taxin på väg till sjukhuset. Det enda jag fick med mig var min plånbok.. Tänkte att jag skulle bli hemskickad igen efter en undersökning.

 

Väl inne på förlossningen tog de CTG-kurva samtidigt som jag blev gynundersökt. Fick då veta att det var vattnet som hade gått och att ett värkarbete förmodligen skulle starta inom snar framtid. Men jag var inte ens öppen 1 cm och trodde då att vi skulle få åka hem igen och vänta ut värkarna. Började planera allt jag skulle hinna med under dagen och att vi skulle packa förlossningsväskan. Men så blev det inte alls. En läkare förklarade för mig att om bebisen inte valde att komma av sig själv inom 2 dygn skulle jag bli igångsatt - annars riskerade jag eller bebisen att åka på någon form av infektion. Och eftersom Södertälje sjukhus inte har någon Neonatalavdelning (avdelning för tidigt födda, prematur-bebisar) så jag skulle nu inte få föda i Södertälje.

 

Här gick allt väldigt fort och jag kan tycka nu i efterhand att läkaren som hade hand om mig var väldigt opedagogisk. Jag hängde inte alls med på vad som skulle hända och ingen förklarade ordentligt för mig. Eftersom jag har en tendens att få panik när jag inte har kontroll över situationer började jag nästan hyperventilera igen. Jag fick nu en plats på specialistmödravården på Huddinge sjukhus och blev transporterad dit i ambulans. Var första gången jag åkte ambulans, så nu kan man bocka av det på listan! Peter fick inte följa med utan blev istället ombedd att åka hem och packa det vi ville ha med till förlossningen/BB. Något som jag upplevde som extremt jobbigt. I sådana situationer när man inte riktigt vet vad som händer eller när bebisen har tänkt komma vill man inte bli ivägskickad till en annan stad, helt själv. Men jag bet ihop och skrev en lista i Peters mobil på allt jag ville att han skulle packa ner (för nej, jag hade ju inte ens fått med mig min egen mobil mitt i allt kaos). Var inte förrän i ambulansen på väg till Huddinge som jag lät tårarna strömma. Notera att vid den här tidpunkten var klockan runt 5-6 och vattnet hade fortfarande inte slutat rinna.

 

Framme på Huddinge sjukhus blev jag inlagd på deras specialistmödravårdsavdelning. Tilldelades en säng i ett dubbelrum där det redan låg en tjej och fick andra "kläder" att byta om till. Gick och la mig och vaknade några få timmar senare av att en barnmorska (som var helt fantastisk) kom in på rummet och ville ta CTG-kurva på mig. Allt såg bra ut och jag fick sedan låna telefon för att ringa Peter. Han var redan nere på stan för att handla det sista som behövdes och skulle dyka upp vid 13-tiden för att hålla mig sällskap under dagen. Fick i mig lite frukost och gick sedan och la mig igen.

 

När Peter kom fram vid 13 hade han även med sig Natalie som hade skjutsat dit honom. De hade med sig burk-cola (hallelujah-moment) och förlossningsväska. Tyckte just då att det kändes extremt tråkigt att inte ha fått packa själv - men vad skulle man göra? Efter att Natalie åkt hem försökte Peter och jag ägna dagen åt att roa oss, vilket absolut inte är lätt på en avdelning där det inte finns något att göra. Vi fick läsa igenom papper om igångsättning och fick även veta att om ett värkarbete inte satt igång snart skulle jag bli igångsatt på torsdagen eller fredagen. Tog CTG-kurva igen eftersom jag hade lite konstiga sammandragningar. Inget som gjorde ont, men de dök upp ofta. I samma sekund som jag blev kopplad la de av och allt såg jättebra ut. Eftersom jag inte börjat känna av några värkar åkte Peter hem vid 22-tiden. Vi bestämde att han skulle komma tillbaka tidigt på onsdag morgon ifall jag skulle börja känna av något. Drack varm choklad och gick sedan och la mig..

Är det något jag fasar över inför sommaren så är det mina "mommy-boobs". Har redan fått betydligt större bröst och jag antar att de inte blir mindre? Jag är nämligen en sån som inte använder BH. Det närmaste jag kommer BH är trekants-toppar. Men bygel-bh:ar eller bara bh:ar som fångar in mina bröst och får dem att se sådär runda och perfekta ut funkar inte. Jag tycker att det är sjukligt obekvämt och det ser inte bra ut under mina kläder. För ja, jag är också en av dem som näst intill alltid bär oversize upptill, gärna så att det syns vad jag har under. För er som är mammor, hur funkar det? Kör man på amnings-bh med inlägg eller kan jag fortsätta med mina trekants-toppar?

Har verkligen ingen större lust med bloggen för tillfället. Har 100 saker att skriva om men orkar aldrig sätta mig och faktiskt forma ett inlägg. Går in i vecka 35 idag. Tiden går så otroligt fort. Känns inte alls som att jag/vi hinner med. Men det enda vi har kvar som måste inhandlas innan BF är egentligen babyskydd och skötbädd. Resten är inget som vi har behov av på en gång. Vid såna här tillfällen önskar jag verkligen att jag hade vetat om graviditeten tidigare! Så man hade hunnit börja lite tidigare med allt. Tips till er gravida: planera! Det är fan A och O. Listan på allt som ska köpas är lång och addera alla grejer du själv vill ha (som man inte måste ha) så blir den ännu längre. Om ni sakta börjar beta av den tidigt i graviditeten får ni inte en hel klump med saker som måste stressas med sista månaden. Allt löser ju sig ändå, men det kan vara skönt att slippa stressen!

 

Lagom till vecka 36-37 tänkte jag packa BB-väskan/väskorna (tack vare er fick jag ett bättre hum om vad man bör packa ner - tack). Och även tvätta igenom alla minis kläder. Sen är det bara för henne att dyka upp och bli en del av vår vardag! Det känns fortfarande så sjukt att det kommer att finnas en till liten människa i vår lägenhet, som vi kommer att ha största ansvar för under väldigt många år. När förstår man? Är det efter födsel, eller dröjer det ännu längre tid?

 

Blev ett riktigt ordbajs-inlägg. Men det blir ju inte så mycket sånt i den här bloggen så det kan ni nog stå ut med!

Bild tagen i vecka 33 (32+2). Jag må börja bli stor, men just nu känner jag mig faktiskt riktigt jävla snygg. Hade en period när jag inte alls tyckte att magen var speciellt charmig, men nu är den i perfekt storlek!

 

Vad jag egentligen loggade in för att skriva om var dock förlossningsväskan/BB-väskan (vad man nu kallar den)! Vad fasen ska man packa ner? Börjar jag googla så får jag bara huvudvärk och jag vill inte läsa igenom Familjelivs trådar. Eftersom ni var så fantastiskt hjälpsamma med storleksfrågan så tänkte jag nu fråga er vad ni packade ner i förlossningsväskan/BB-väskan, eller vad har ni tänkt packa ner? I need help.

Precis som min BM misstänkte så var det en lätt släng av urinvägsinfektion jag åkt på. Var inne på förlossningen igår för att kolla så att den inte var allvarlig. Fick ligga och lyssna på Tuva-Li's hjärtslag samtidigt som jag kände henne härja runt i magen. Lyckligtvis var det ingen överdriven bakteriemängd jag samlat på mig så jag behövde inte vara orolig, men skulle ändå hålla koll på mitt mående de kommande dagarna. Visste inte ens innan igår att en långt gången urinvägsinfektion kan starta värkarbetet och sätta igång en förlossning. Det vill jag inte. Med 7,5 vecka kvar till beräknad födsel får hon gärna ligga där inne i alla fall fem veckor till! Så nu är det antibiotika som gäller i 5 dagar och sen ska jag göra en uppföljning.

 

I stunder som den jag upplevde igår tackar jag gudarna för att jag har Peter vid min sida. Han lyckas alltid få mig att stanna upp och andas när jag stressar för mycket eller jagar upp mig över saker.

Har haft en sömnlös natt. "Mensvärken" igår gav inte med sig och sen började det värka i ryggen. En konstant smärta och jag hade svårt att ligga och sitta. Och stod jag upp kunde jag inte räta ut ryggen, utan gick som en gammal tant med alldeles för kort käpp. Detta gjorde att jag inte hittade något bekvämt sätt att ligga på utan att det stramade. Förflyttade mig till soffan efter att P gått till jobbet och det fungerade faktiskt mycket bättre. Lyckades somna i två timmar - man får vara glad för det lilla.

 

Vaknade dessvärre upp med "menssmärtor" idag igen och slängde iväg ett sms till Carina (min BM) för att fråga vad det kunde bero på. Hon gissade på att det var en växande livmoder eller urinvägsinfektion. Så jag ska komma in lite tidigare innan föräldrakursen idag för att testa om det är urinvägsinfektion jag har drabbats av. Hoppas att vi kan utesluta det.. Har klarat mig så länge utan några problem i graviditeten så det vore rätt skönt om det kunde fortsätta så.

 

Det blir inte så mycket spännande uppdatering här. Hatar att jag är så dålig på det, men det blir lätt så när man går runt och funderar på 100 andra saker istället. Lovar dock att bli bättre för det är ju den här tiden (och tiden framöver) man vill ha dokumenterad.

 

I eftermiddag är det dags för förlossningsförberedande kurs hos vår BM. Är avslappning, andning och andra förberedelser i graviditeten som står på schemat idag! Jag ser jättemycket fram emot det, känns som att allt kommer att bli mycket verkligare då. För ja, oftast tycker jag fortfarande att det känns overkligt. Förstår inte riktigt att jag har en levande tjej i mig. Jag känner ju av henne dagligen men har svårt att koppla att jag i juni månad kommer att kunna hålla henne i mina armar. Att vi blir en familj då.