Mötte upp Emma tidigare idag för att ta en promenad till en second hand-butik här i stan. Kom hem med tre "skålar" (som jag inte vet vad jag ska använda till) och en skinnjacka till Tuva-Li. Visar bild senare!

 

Vädret idag är ju helt otroligt. Trots att jag var extremt trött och egentligen ville dra för gardinerna och somna om var det bara att ge sig ut. Vem vet hur många fler såna här dagar vi får? Går ju liksom aldrig att lita på det svenska vädret. Nu är jag dock tillbaka hemma och ska försöka ta tag i städningen. Den hamnar lite efter när man har en bebis.. Måste komma in i det och hitta en ny rutin för hur och när jag ska städa. Hatar när det är stökigt och skitigt hemma - paniken bara kryper sig på. Hade ju tänkt att jag skulle hinna med en rejäl storstädning av lägenheten INNAN Tuvisen tittade ut, men så blev det ju inte. Och nu får jag istället ta den gradvis.

Är det någonting jag gjort sedan Tuva-Li föddes så är det att rasa i vikt. Har än så länge inte vägt mig men både ser och känner på olika delar av min kropp att de nu är smalare än vad de var innan jag blev gravid till och med. Jag ska absolut inte klaga! Det finns ju de som verkligen kämpar med att bli av med sina gravidkilon. Och jag känner mig redan nöjd efter lite mer än en vecka. Däremot är ju magen en härligt degig historia som jag däremot vill ta tag i och träna. Känns mer eller mindre som att man får knöla ner den i alla byxor/kjolar, annars lägger den sig som en fin valk längs med kanten..

För att läsa förlossningsberättelse del 1, klicka här.

 

Vid 00:15, den 8 maj, vaknade jag av att det gjorde lite ont i magen. Kände av små sammandragningar. För att inte väcka den andra tjejen som låg på rummet gick jag ut för att hitta en barnmorska (hade blivit ombedd att säga till så fort jag kände av något). Förklarade att jag kände av sammandragningar men blev bara ombedd att lägga mig och vila igen. Fick två värktabletter och somnade sen om. Vid 2-tiden vaknade jag igen av att jag hade tydliga sammandragningar som faktiskt började göra ont på riktigt. Tänkte att det är väl nu det sätter igång, det är väl så här de "lätta" värkarna känns. Så jag härdade ut och vände bara på mig i sängen varje gång jag kände av något. Började titta på klockan varje gång och ganska snart upptäckte jag att värkarna kom med 10 minuters mellanrum. Låg trots detta kvar i sängen och kved ett bra tag. Klev sen upp för att gå på toaletten men efter att en ordentlig värk som nästan fick mina ben att vika sig slagit till drog jag i "nödsnöret". Barnmorskan var snabbt på plats och ville ta CTG-kurva.

 

Nu var klockan strax innan fyra på morgonen och vid varje värk trodde jag att jag skulle dö. Att ligga på plats i sängen var inte det lättaste och jag ville helt ärligt talat bara kasta mig ur den och slänga mig på golvet. Efter en undersökning visade det sig att jag var öppen 7-8 cm. Fick en chock och tänkte 'hur fan hände det här?!'. Från att knappt ha känt något alls hade jag på några få timmar blivit redo för förlossning.. Ringde Peter och nästan skrek i telefonen att han måste komma nu, för det är dags.

 

Fick avgöra själv om jag ville gå eller åka rullstol över till förlossningen. Men bestämde mig för att gå då jag ville ha lite kontroll. Detta är jag nu otroligt glad över att jag valde att göra, för det gjorde att minis huvud åkte ner. Gick och höll en barnmorska i handen och stapplade över till förlossningen samtidigt som jag nynnade högt för mig själv. Försökte fokusera på något annat än hur djävulskt ont jag hade. Väl inne i förlossningssalen lutade jag mig mot sängen och vaggade fram och tillbaka samtidigt som de började förbereda. Helt plötsligt kände jag ett enormt tryck neråt och skrek högt: 'fy fan, nu kommer hon!'. Fick hjälp att komma upp på sängen och lades sedan till rätta. Värkarna kom nu extremt tätt och jag frågade vad det fanns för möjlighet till bedövning. Men eftersom hon redan var på väg skulle vi inte hinna med något sådant. Jag fick helt enkelt nöja mig med lustgas. Och tro mig, den höll jag väldigt hårt i.

 

Strax efter halv 5 kom Peter inspringades. Hade inte haft en tanke på att han inte var där - men när han väl kom var det en otrolig lättnad. Han försökte hålla mig i handen men jag slet loss min hand snabbt. Kände inte alls för att hålla någon i handen just då. Pumpade i mig lustgas vid varje värk och även Peter fick testa på! Efter ett tag blev jag ombedd att sluta med lustgasen och istället börja krysta när jag kände av en värk. Det var nu dags för krystvärkarna. Laddade för fullt med lustgas och tog bort den när jag kände att det var på gång. Krystade och trodde helt ärligt talat att jag skulle bajsa på mig. Skrek 'jag kommer bajsa på mig!!' men fick snabbt ett svar att jag inte skulle bry mig om det, att det var fritt fram att bajsa om jag nu behövde det. Då var det bara att släppa alla hämningar och sluta noja. Lyckades dock hålla tätt - vad jag vet i alla fall!

Fick testa att ligga på sidan då jag fick otroligt ont i ryggen men det kändes inte alls bekvämt. Så istället hamnade jag på rygg igen och sög i mig så pass mycket lustgas att min rygg domnade. Efter en stund kom en doktor in för att kolla att mini mådde bra och skulle klara att komma ut utan hjälp. Men allt såg bra ut och nu var det dags att på allvar krysta ut henne. Blev ombedd att ta i så mycket jag kunde. Och fortsatte så här tills huvudet började titta ut. När jag då fick höra att jag skulle ta i mer än jag redan gjorde blev jag förbannad. Jag tog ju redan i så mycket det bara gick! Men med Peter som hjälpte till att trycka mig framåt vid varje krystvärk och orden om att jag inte tog i tillräckligt ekandes i huvudet krystade jag så hårt att jag trodde att jag skulle spricka och bajsa på mig samtidigt. Bestämde mig för att nu är det fan dags, nu ska hon ut för jag orkar inte med det här mer. Tog i för kung och fosterland och ut kom hon, klockan 06:00. Vår Tuva-Li Michaela Savanna Gedeborg, efter en förlossning som från och med att jag kommit in på rummet tagit 1 timme och 30 minuter. Hade fått höra innan att jag eventuellt inte skulle få hålla henne, utan att Peter kanske skulle få gå iväg med henne. Men eftersom hon var tillräckligt stor och alert fick jag henne på mitt bröst. Och det var då tårarna kom. Ville bara krama om henne och aldrig släppa taget. Den känslan glömmer jag aldrig. När jag såg henne komma ut och när jag fick henne på mitt bröst. Alldeles kladdig och perfekt. Något som verkligen inte går att beskriva utan måste upplevas.

 

Efter att Peter klippt navelsträngen skulle vi bara vänta på moderkakan. Men den tog sådan tid på sig att jag behövde lite hjälp att få ut den. Och fy, vilken obehaglig känsla det var när den letade sig ut. Jag hade redan gjort klart för dem att jag verkligen ville se moderkakan. Många tycker nog att det är äckligt, men både jag och Peter ville ändå se hur den såg ut! Den lyckades även hamna på bild, så om ni vill se min moderkaka, hojta (skämt)!

 

Jag slutade inte blöda och behövde därför bli undersökt för att se vart blodet kom ifrån. Jag kan säga att jag upplever hellre 100 förlossningar än den vidriga smärta jag kände när de började rota runt i mig för att hitta blödningen. Låg med Tuva-Li på bröstet samtidigt som jag sög i mig lustgas och höll Peter i handen. De tröck hårt på magen för att se om det fortfarande blödde och herre min skapare vad ont det gjorde! Jag glömde ganska snabbt hur ont förlossningen gjort för det här var värre. Hade fått en reva på livmodern, men den åtgärdades ganska snabbt. Precis när jag var på väg att börja gråta var det äntligen över och jag hade nu slutat blöda. Blev sydd med ett stygn och fick sen äntligen pusta ut. Efter att de gjort några kontroller på mini fick vi in en bricka med fika och blev lämnade ifred. Äntligen hade vi henne här! Vårt fina mirakel.

 

Förlossningen är verkligen det största jag varit med om. Och att bli mamma slår allt annat. Det är sant så som alla andra säger - man har ingen som helst aningen förrän man är med om det själv!

Fick en fråga om vart dessa leggings jag beställt till Tuva-Li kommer ifrån. De är ifrån Little House of Commons och är beställda från Members. Där de just nu inte kostar mer än 42 kr (ordinarie pris: 169 kr)!

 

Vill du också bli medlem på Members? Lämna din mejl i kommentarsfältet så bjuder jag in dig. Du får då dessutom 50 kr att handla för på en gång! Många bra kampanjer med rabatt på populära märken samt även Nellys egna kläder.

Tänkte att jag skulle bjuda på en förlossningsberättelse, både för att jag vet att ni är intresserade av det samt att det är kul för egen del att kunna titta tillbaka på det. Delar upp den i två delar eftersom den i princip skedde i två steg.

Vi hade alltså BF den 13 juni och jag hade absolut inte känt av några sammandragningar och förvärkar. På sin höjd lite molande mensvärk vid 2 tillfällen tidigare. Men vid 3-tiden på natten/morgonen den 7 maj vaknade jag av det kändes som att något var på väg ut ur de nedre regionerna. Blev helt plötsligt väldigt blött i trosorna och jag reste mig upp för att gå till toaletten och titta. I samma sekund som jag reste mig upp började det rinna längs med benen. I ren panik ropade jag på Peter för att få honom att vakna samtidigt som jag tände sänglampan. Såg då att det var en blodblandad vätska som rann längs med benen och bildade en pöl på golvet. Började hyperventilera och fick panik - min första tanke var inte att vattnet hade gått utan att det var något allvarligt som hade hänt.

Peter ringde förlossningen men eftersom de ställde så många frågor fick jag ta över samtalet. Samtidigt som jag pratade i telefon började det att rinna betydligt mer vatten (jag förstod fortfarande inte att vattnet hade gått och personen jag pratade med i telefon nämnde aldrig detta heller). Hon bad mig att sätta in ett trosskydd och komma in till förlossningen. Att endast ett trosskydd skulle räcka för att suga upp allt vatten som rann ur mig var dömt att misslyckas. För det tog verkligen aldrig slut. Peter började rota fram kläder till oss båda samtidigt som jag stod och rullade papper efter papper runt handen. Men de blev genomblöta på två sekunder och efter att en halv rulle förbrukats fick Peter hämta en handduk som jag kunde hålla som skydd. Fick på mig en klänning och tröck sedan en handduk mellan benen samtidigt som jag tog med mig en annan att sitta på i taxin på väg till sjukhuset. Det enda jag fick med mig var min plånbok.. Tänkte att jag skulle bli hemskickad igen efter en undersökning.

 

Väl inne på förlossningen tog de CTG-kurva samtidigt som jag blev gynundersökt. Fick då veta att det var vattnet som hade gått och att ett värkarbete förmodligen skulle starta inom snar framtid. Men jag var inte ens öppen 1 cm och trodde då att vi skulle få åka hem igen och vänta ut värkarna. Började planera allt jag skulle hinna med under dagen och att vi skulle packa förlossningsväskan. Men så blev det inte alls. En läkare förklarade för mig att om bebisen inte valde att komma av sig själv inom 2 dygn skulle jag bli igångsatt - annars riskerade jag eller bebisen att åka på någon form av infektion. Och eftersom Södertälje sjukhus inte har någon Neonatalavdelning (avdelning för tidigt födda, prematur-bebisar) så jag skulle nu inte få föda i Södertälje.

 

Här gick allt väldigt fort och jag kan tycka nu i efterhand att läkaren som hade hand om mig var väldigt opedagogisk. Jag hängde inte alls med på vad som skulle hända och ingen förklarade ordentligt för mig. Eftersom jag har en tendens att få panik när jag inte har kontroll över situationer började jag nästan hyperventilera igen. Jag fick nu en plats på specialistmödravården på Huddinge sjukhus och blev transporterad dit i ambulans. Var första gången jag åkte ambulans, så nu kan man bocka av det på listan! Peter fick inte följa med utan blev istället ombedd att åka hem och packa det vi ville ha med till förlossningen/BB. Något som jag upplevde som extremt jobbigt. I sådana situationer när man inte riktigt vet vad som händer eller när bebisen har tänkt komma vill man inte bli ivägskickad till en annan stad, helt själv. Men jag bet ihop och skrev en lista i Peters mobil på allt jag ville att han skulle packa ner (för nej, jag hade ju inte ens fått med mig min egen mobil mitt i allt kaos). Var inte förrän i ambulansen på väg till Huddinge som jag lät tårarna strömma. Notera att vid den här tidpunkten var klockan runt 5-6 och vattnet hade fortfarande inte slutat rinna.

 

Framme på Huddinge sjukhus blev jag inlagd på deras specialistmödravårdsavdelning. Tilldelades en säng i ett dubbelrum där det redan låg en tjej och fick andra "kläder" att byta om till. Gick och la mig och vaknade några få timmar senare av att en barnmorska (som var helt fantastisk) kom in på rummet och ville ta CTG-kurva på mig. Allt såg bra ut och jag fick sedan låna telefon för att ringa Peter. Han var redan nere på stan för att handla det sista som behövdes och skulle dyka upp vid 13-tiden för att hålla mig sällskap under dagen. Fick i mig lite frukost och gick sedan och la mig igen.

 

När Peter kom fram vid 13 hade han även med sig Natalie som hade skjutsat dit honom. De hade med sig burk-cola (hallelujah-moment) och förlossningsväska. Tyckte just då att det kändes extremt tråkigt att inte ha fått packa själv - men vad skulle man göra? Efter att Natalie åkt hem försökte Peter och jag ägna dagen åt att roa oss, vilket absolut inte är lätt på en avdelning där det inte finns något att göra. Vi fick läsa igenom papper om igångsättning och fick även veta att om ett värkarbete inte satt igång snart skulle jag bli igångsatt på torsdagen eller fredagen. Tog CTG-kurva igen eftersom jag hade lite konstiga sammandragningar. Inget som gjorde ont, men de dök upp ofta. I samma sekund som jag blev kopplad la de av och allt såg jättebra ut. Eftersom jag inte börjat känna av några värkar åkte Peter hem vid 22-tiden. Vi bestämde att han skulle komma tillbaka tidigt på onsdag morgon ifall jag skulle börja känna av något. Drack varm choklad och gick sedan och la mig..

Den 8 maj 2013, exakt klockan 06:00 föddes äntligen vår Tuva-Li Michaela Savanna Gedeborg ♥

2425 gram och 46 cm lång tittade hon ut, i vecka 34+5.

Det här vädret vi har just nu är så jävla underbart. Man blir ju automatiskt på bra humör bara man slår upp ögonen på morgonen. Att jag sen faktiskt fortfarande kan sova om nätterna utan några som helst problem gör saken ännu bättre! Än så länge har jag inte haft några sömnlösa nätter under den här graviditeten, även om jag måste upp och kissa titt som tätt. Men jag somnar alltid om lika snabbt efteråt. Dessvärre har jag börjat bli sjuk och känner mig jobbigt hängig. Skulle helst av allt vilja sova hela dagen, men det känns lite väl tråkigt. Istället ska lillebror firas (som numera fyllt 18, tagit körkort och blivit med jobb) och sen ska alla tavlor i lägenheten upp på väggarna. De kan ju inte stå på golvet i all evighet..

Är det något jag fasar över inför sommaren så är det mina "mommy-boobs". Har redan fått betydligt större bröst och jag antar att de inte blir mindre? Jag är nämligen en sån som inte använder BH. Det närmaste jag kommer BH är trekants-toppar. Men bygel-bh:ar eller bara bh:ar som fångar in mina bröst och får dem att se sådär runda och perfekta ut funkar inte. Jag tycker att det är sjukligt obekvämt och det ser inte bra ut under mina kläder. För ja, jag är också en av dem som näst intill alltid bär oversize upptill, gärna så att det syns vad jag har under. För er som är mammor, hur funkar det? Kör man på amnings-bh med inlägg eller kan jag fortsätta med mina trekants-toppar?

Har verkligen ingen större lust med bloggen för tillfället. Har 100 saker att skriva om men orkar aldrig sätta mig och faktiskt forma ett inlägg. Går in i vecka 35 idag. Tiden går så otroligt fort. Känns inte alls som att jag/vi hinner med. Men det enda vi har kvar som måste inhandlas innan BF är egentligen babyskydd och skötbädd. Resten är inget som vi har behov av på en gång. Vid såna här tillfällen önskar jag verkligen att jag hade vetat om graviditeten tidigare! Så man hade hunnit börja lite tidigare med allt. Tips till er gravida: planera! Det är fan A och O. Listan på allt som ska köpas är lång och addera alla grejer du själv vill ha (som man inte måste ha) så blir den ännu längre. Om ni sakta börjar beta av den tidigt i graviditeten får ni inte en hel klump med saker som måste stressas med sista månaden. Allt löser ju sig ändå, men det kan vara skönt att slippa stressen!

 

Lagom till vecka 36-37 tänkte jag packa BB-väskan/väskorna (tack vare er fick jag ett bättre hum om vad man bör packa ner - tack). Och även tvätta igenom alla minis kläder. Sen är det bara för henne att dyka upp och bli en del av vår vardag! Det känns fortfarande så sjukt att det kommer att finnas en till liten människa i vår lägenhet, som vi kommer att ha största ansvar för under väldigt många år. När förstår man? Är det efter födsel, eller dröjer det ännu längre tid?

 

Blev ett riktigt ordbajs-inlägg. Men det blir ju inte så mycket sånt i den här bloggen så det kan ni nog stå ut med!